Vävnadsprov från prostata med fusionsbiopsi

Prostatacancerdiagnosen förutsätter att man tar vävnadsprover från prostata, s.k. prostatabiopsier. Prostatabiopsier (=vävnadsprov från prostata), utföres vanligen i de fall man först har funnit ett för åldern förhöjt s.k. PSA-värde i blodet. PSA-värdet sätts också nästan alltid i relation till prostatastorleken, och ger då en s.k. PSA-D, eller PSA-densitet. Slutligen har PSA utvecklingen över tid, den s.k. PSA-DT (=fördubblingstiden), en viss betydelse i våra utredningar, men då gäller det förstås att man har några tidigare PSA-prov att jämföra med. Man skall alltid ha i minnet att ett vanligt gratis PSA-test, tillsammans med en urologspecialistbedömning, ger en mycket god prognos över om man behöver gå vidare med biopsier (vävnadsprov) eller inte, för att slutgiltigt avgöra dels om man har cancer, dels vilken typ av cancer man i så fall har.

Det är nämligen inte all prostatacancer som bör behandlas. Många prostatacancrar har visat sig ”sovande” över mycket långa tidsperioder, ofta en hel livstid, och då skall man självklart vara försiktig med att rekommendera behandlingar som ger biverkningar på både potens och vattenkastning. Syftet med vårt omhändertagande av våra biopsipatienter är faktiskt oftast att INTE rekommendera annan ”behandling” än att vi, tillsammans med våra kontaktsköterskor, regelbundet följer de sovande cancerformerna med noggrann övervakning, över många många år. Ser vi å andra sidan några som helst tecken till aggressivitet i växtmönstret hos en av oss biopserad prostatacancer – remitteras patienten oavkortat antingen för kirurgi eller strålbehandling, och vid tveksamheter i valet av behandling – till s.k. MDK-konferenser (multi-diciplinära konferenser med kirurg, onkolog och patolog, via närmaste storsjukhus). Det s.k. standardiserade vårdförloppet gör då att våra patienter inom några få veckor blir garanterade en tid på ett storsjukhus för ovanstående behandlingsdiskussion med detaljerad planering av slutgiltig kurativt syfande behandling.

Prostatabiopsierna uthämtas genom ändtarmen, och under ultraljud-guidning. Före ingeppet får man ett infektionsprofylax i form av antibiotika i tablettform. En ultraljuds-stav med dimension som en spritpenna förs in genom analkanalen, in i ändtarmen, där själva ultraljudshuvudet läggs dikt an mot prostatan. Därefter förs en bedövningsspruta in genom en nålkanal i ultraljudspennan, och bedövningsvätska läggs runt, och ffa ovan prostata i en s.k. regional ledningsanestesi eller nerv-blockad, så att prostatan blir mycket effektivt bedövad. Det är alltså inte fråga om någon lokalbedövning, som många felaktigt tror, utan en mycket effektivare bedövningsform, förutsatt att den är riktigt anlagd. Efter bedövningen uthämtas vanligen 12 nål-biopsier med en ihålig s.k. mellannål, innerdiameter ca en halv mm. Hela ingreppet tar ca 10 minuter, och efteråt kan det kännas lite ömt, men det är ovanligt med smärtreaktioner. När man har kommit hem, eller om man behöver kissa omedelbart efter biopseringen, kan man se att urinen är lätt blodtillblandad. Det kan även komma några strimmor blod på toalettpappret. Båda dessa symtom går över på något dygn. Blod i sperman, kan man däremot se i många veckor (upp till 8 veckor efter provtagningen), pga att sperman innehåller substanser som kontinuerligt löser upp gammalt blod/blåmärken som bildats runt prostatan vid provtagningen. Inga av dessa symtom är farliga, eller behöver någon ytterligare kontroll. Däremot händer det (ca 1-2ggr/100) att man får feber och frossa efter vävnadsprovtagning från prostata. I så fall bör man, trots att man fåt antibiotika före provtagningen, uppsöka närmaste akutmottagning för kompletterande antibiotikabehandling, ofta inneliggande 1-3 dagar på sjukhus. Men detta händer lyckligtvis ganska sällan alltså (1-2ggr/100 biopsier).